Är träningsmotivation genetisk?

När tvillingar vill helt olika saker

Tvillingar kan dela barndom, gener och kanske till och med samma gamla idrottsskor i hallen. Ändå kan deras relation till träning bli helt olika. Den ena söker gärna rörelse, medan den andra behöver mer planering, stöd eller ett tydligare skäl för att komma i gång.

Det är frestande att kalla skillnaden för viljestyrka. Men träningsdeltagande formas av många saker samtidigt: biologiska förutsättningar, tidigare erfarenheter, kultur, tillgång, relationer, arbetstider, hälsa och vad som faktiskt känns möjligt i vardagen.

Vad studien faktiskt undersökte

Forskarna samlade tvillingdata från sju länder och analyserade 37 051 tvillingpar. Genom att jämföra likheten mellan enäggs- och tvåäggstvillingar uppskattade de hur genetiska och miljömässiga faktorer bidrog till variation i självrapporterat träningsdeltagande.

Resultaten visade ett genetiskt bidrag till skillnaderna i deltagande. Det betyder att personer i de studerade populationerna delvis skilde sig av genetiska skäl – inte att gener ensamma bestämde vem som tränade.

Det betyder inte heller att forskarna frågade deltagarna hur sugna, disciplinerade eller motiverade de kände sig. Deltagande är ett beteende. Motivation är ett bredare psykologiskt begrepp.

Ärftlighet är inte samma sak som öde

När forskare talar om ärftlighet beskriver de hur mycket av variationen mellan människor i en viss population, miljö och tid som statistiskt kan kopplas till genetiska skillnader. Siffran berättar inte hur “genetisk” en enskild person är.

En ärftlig egenskap kan fortfarande påverkas starkt av miljön. Om tillgången till säkra motionsplatser, tid, pengar, socialt stöd eller kulturella normer förändras kan också människors deltagande förändras.

Det finns därför ingen rimlig väg från den här studien till påståendet “jag har dåliga träningsgener”. Gener kan påverka förutsättningar och benägenheter, men de skriver inte färdigt veckans kalender.

Våra gener skapades inte för kontorsstolar

Människokroppen har formats under en lång historia där rörelse var en naturlig del av att förflytta sig, arbeta och leva. Den moderna vardagen kan däremot göra stillasittande till standard: skrivbord, bilresor, skärmar och kalendrar som redan är fulla.

Det är ett användbart perspektiv, men inte ett resultat från tvillingstudien. Studien visar inte att någon särskild urtida gen gör oss rastlösa eller soffvänliga. Den påminner snarare om att beteende alltid uppstår i mötet mellan individ och miljö.

När omgivningen gör rörelse enkel, trygg, social och tillgänglig kan deltagandet få andra förutsättningar än när varje träningspass kräver extra tid, pengar, transport eller barnomsorg.

Miljön tränar också med oss

Familj, vänner, kultur, tillgång till aktiviteter och livssituation kan öppna eller stänga dörrar till rörelse. En vana som känns självklar i ett socialt sammanhang kan kännas främmande i ett annat.

Det betyder inte att miljön förklarar allt, lika lite som generna gör det. Tvillingforskningens styrka ligger just i att den hjälper oss se samspelet: liknande genetiska förutsättningar kan möta olika erfarenheter, och liknande miljöer kan möta olika individer.

Små rutiner och socialt stöd kan vara praktiskt hjälpsamma i verkliga livet, men den aktuella studien testade inte ett motivationsprogram. Artikeln ger därför inga löften om att en viss metod fungerar för alla.

Har din tvilling stulit all träningsmotivation?

Troligen inte. Motivationen ligger inte i en gemensam burk där den ena tvillingen råkade ta sista skeden.

Om din tvilling tränar oftare säger det inte att du saknar karaktär. Ni kan ha olika intressen, erfarenheter, scheman, hälsa, socialt stöd och trösklar för att komma i gång. Studien lämnar gott om plats för sådana skillnader.

Den mest rättvisa jämförelsen är därför ofta med ditt eget tidigare jag. Vad gör rörelse lite mer möjlig i just ditt liv? Det är en bättre fråga än vem av er som vann familjens genetiska motivationslotteri.

Vad betyder detta för tvillingar?

Tvillingar kan använda sina likheter som nyfikenhet, inte som domslut. Om ni tycker olika om träning kan ni undersöka vilka aktiviteter, sammanhang och rutiner som fungerar för var och en utan att anta att en av er är “den sportiga” för alltid.

Ni kan stötta varandra, men ni behöver inte dela exakt samma mål eller träningsform. Och om sjukdom, smärta eller psykisk ohälsa påverkar möjligheten att röra sig behövs individuell professionell vägledning – inte fler jämförelser.

TwinPare-perspektivet

För TwinPare är det hoppfulla budskapet inte att motivation alltid kan trollas fram. Det är att människor förtjänar bättre förklaringar än “du vill bara inte tillräckligt mycket”.

Gener kan bidra till skillnader i träningsdeltagande. Miljö, kultur, tillgång, vanor, relationer och livssituation betyder också mycket. När vi håller båda tankarna samtidigt blir det lättare att möta varandra med nyfikenhet i stället för skuld.

Källa och begränsningar

Källan stödjer att genetiska skillnader bidrog till variation i självrapporterat träningsdeltagande bland tvillingpar från sju länder. Den stödjer också att miljömässiga faktorer var en del av variationen.

Källan mätte inte träningsmotivation som en direkt psykologisk egenskap. Den identifierade inte en enskild gen för motivation och visar inte vilka biologiska mekanismer som skulle ligga bakom deltagandeskillnaderna.

Studien var observerande och byggde på självrapportering. Uppskattningar påverkas av population, ålder, land, mätmetod, tidpunkt och tvillingmodellens antaganden.

Därför kan studien inte avgöra varför en viss person tränar eller inte tränar. Den kan inte heller förutsäga om en individ kommer att ändra sina vanor.